Sveriges hypokondriker vet inte vilken dödlig epidemi de ska va rädda för nu

Efter Ebola - sveriges hypokondriker känner sig vilsna nu när det är lungt på epidemifronten igen

I Oktober förra året svepte en flodvåg av oro genom världen. Ebola, en dödlig blödarfeber var på framfart, inte bara i Afrika där den uppkommit, utan också i andra delar av världen. Sjukdomen dödade tusentals och visade inga tecken på att sakta ner - en Pandemi var nästan en verklighet. Men sedan började febervindarna mojna, färre och färre fall rapporterades utanför Västafrika och medias rapportering av sjukdomen blev allt glesare. Nu, såhär ett halvår efteråt, har de flesta kunnat andas ut och släppa oron, men det finns en grupp i samhället som har det väldigt jobbigt just nu - hypokondrikerna.

- SARS, Galnakosjukan, Fågelinfluensan, Svininfluensan, Ebola...ja men nu då!?

Vi träffar familjen Diger, en framstående familj inom hypokondrikerrörelsen, i deras hem i Eskilstuna. De ber oss stänga dörren snabbt, sprita händerna och slå av våra mobiltelefoner innan vi stiger in. Det är pappa Pontus som tar till orda.

- Man kände ju att man levde så för att man var så nära döden...ja nu senast med Ebolan asså, men nu har vi ingenting kvar, nu sitter vi bara och väntar på nått nytt. Vi kan få panik över en nysning eller en ny leverfläck, men det är inte samma sak, vi har liksom inget konkret apokalypsikt scenario att vara rädda för längre, vi vet inte var vi ska ta vägen, vi kryper på väggarna. Just nu är vi i en period mellan två epidemishysterier, den här tiden är alltid värst, vi har inget ligga och tänka på innan vi somnar och vår bunker bara står och samlar damm. Nästa larm kan inte komma snart nog!

Mamma Sally flikar in:

Jag hoppas nästa stora epidemi kommer innan jag dör till följd av mina 13 hjärntumörer.

Vi ringer SHPKF, Sveriges Hypokondrikerförening och ber att få tala med någon, men det visar sig att alla på verksamheten ringt och sjukat sig.